Tracks

01. Gryning
02. Sång
03. Korpens Saga
04. Nedgång
05. Ur Djupet
06. Slagbröder
07. En Mäktig Här
08. Ormhäxan
09. Maktens Spira
10. Under Två Runor



01. Gryning

[Instrumental]


02. Sång

Fran en tid da allt var gryning.
Den tid som människobarn glömt.
Som en gyttja fran urtids famn.
En tid ingen kan, en tid utan namn.

I grottans djup ni legat da.
När trollfolk i vildmarken steg.
Da var ni i talen fa.
Da mitt folk gick ytans väg.

En svart hemlighet i forntids skygga.
Dold i glömska nu stenen läro mej.
Om trollkungens krig mot en giftig sugga.
Ty stenen viska den ljuga ej.

Ur sanningens källa jag tar min dödssup.
Den fylla mina lungor, den fylla min trut.
Ur sanningens källa, dunkel och djup.


03. Korpens Saga

Jag sag min här av troll och vätte.
Slappa spjut sa langt ögat mätte.
Tusende kroppar alla döda och svala.
Min arme ur skogen nu lag i dvala.

Da sjöng honan mörk en sang av hat.
Hon lovade bort gravor själar till mat.
At en dyster ande ur springornas rike.
En runa ristades aldrig skadats en like.

Som en blixt i natten av eldens färg.
En kraft som kväljde i kött och märg.
En tunga av illdad och sottig svärta.
Nu hördes et skrik av tusens smärta.

Skogens topp och klippans kant som värn.
Svart som askmoln och skogens tjärn.
Fjädrar nu spreta där skinnet voro.
Till tiders slut de nu ropa sin oro.

Sa miste rivarn sin bror av kamp.
De flög sin väg till världens kant.
Av ett glömt och fasligt trolldoms dad.
Det förkolnade sinnet kände ingen nad.

Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla.
Än fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ära pa krigets ruttna mat.
... Till Tiders ände.


04. Nedgång

Urberget gav en gava stor.
I jorden och vattnet.
I mörkrets källa jag sanning fann.
Min födosaga da blev sann.

Trettio dagar och trettio nätter.
Jag klättrade mot jordens famn.
Den hornkrönte vandrade pa dyster sten.
En som sanningen smakat och blivit ren.

Jag sag solens och manens steg.
Jag sag sanningen en dyster väg.
En runa spadde krig och fasa.
En runa talde till mej om blod och raseri.

Jag sag solens och manens steg.
Jag sag sanningen en dyster väg.

Nedgang.
Nedgang.

En runa spadde krig och fasa.
En runa talde till mej om blod och raseri.


05. Ur Djupet

Förbannad och glömd.
Evigheten, ensamheten.
Jag tog mina steg.
Sista men första.

Tusen och trettio steg.
Mot jördkarnans Brinnande valv.
Den skalv, den skalv.

Da visade sig, modern i djupet.
Sa dold, sa hemig.
Om henne jag talt inget mer.
Ty om moderns visdom sjunga.
Inte en levande själ.

Ur vad jag trott.
Min undergang bliva, jag steg och kände kyla.
Ett ljus sa längtat.
Ett ljus sa ljuvt.

Jag sprang ner en älg.
Under manens skära.
Drack dess livssaft sa het.
Som djupjordens glöd.
Den brände mitt svalg.

Ilskan klöste och mitt hjärta brann.
Hämndens tid kommit.

Ty blod för blod.
Var hämndens hamn.
Da ristade jag mitt skinn.
Med urgudens namn.

Med urgudens namn.

Jag sprang ner en älg.
Under manens skära.
Drack dess livssaft sa het.
Som djupjordens glöd.
Den brände mitt svalg.


06. Slagbröder

Som ett djupt vral fran ett avgrund av hat.
De glömdas själar steg, en för en, man för man, döda utan fred.
Tog till vapen, tog till sköld, ett hav av illvillig dödlös man.
Hatets och sotens arme.

De fann min väg de springa min skog.
Under manens röda glöd.

Jag slog dem ner vag för vag, inga själar i ro.
Ett spjut ej räckte till denna kamp.
Korpbröder hört nu klingors spel.

Snart himmelen täcktes av brödar mina.

En kamp det blev, en sista gang.
Brödrarna stod där sida vid sida.
Himmelen danade, en väldig sang.
Korpnäbb och klinga da tog sin föda.

De stred till seger för en slutlig ära.
Ty denne seger än korpen bära.

En kamp det blev, en sista gang.
Brödrarna stod där sida vid sida.
Himmelen danade, en väldig sang.
Korpnäbb och klinga da tog sin föda.

En kamp det blev, en sista gang.
Brödrarna stod där sida vid sida.

Himmelen danade, en väldig sang.
Korpnäbb och klinga da tog sin föda.


07. En Mäktig Här

Da jag rest mitt tryne mot den eviga skyn.
Jag hörde ett läte jag aldrig glömma.
En här sa mäktig vid skogens bryn.
Fa denna syn ens kunnat drömma.
Jag tog mitt spjut jag lyfte mitt horn.
Fran hornets läppar en mäktig ton.
Hären lystrade marscherade fram.
De gav sig mitt liv, bergets stamm.

En gava av urbergets ande.
En pakt som alla glömt.
Nu tagas de fram pa knotiga ben,
Fram, fram, fram.
Blodet nu rinna i floder.
Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise.
Fa öron lyssna da.

En gava av urbergets ande.
En pakt som alla glömt.
Nu skymtas fjärran länder.
Fram, fram, fram.
I ar de vandrat, krigets väg.
Blod ur väst och guld fran öst.
Da en tjärn som var manens lek.
Blev segerns slut och ett digert svek.
Hon vadat där i börjans gyttja.
Slitit sitt har med ormars gift.
Sugit själar och mannamod.
Det varit hennes avgrund i tusen ar.
En gava av urbergets ande.
En pakt som alla glömt.
Nu tagas de fram pa knotiga ben.
Fram, fram, fram.
Fram, fram, fram.

Blodet nu rinna i flöder.
Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise.
Fa öron lyssna da.
En gava av urbergets ande.
En pakt som alla glömt.
Nu skymtas fjärran länder.
Fram, fram, fram.

Hon vadat där i börjans gyttja.
Slitit sitt har med ormars gift.
Sugit själar och mannamod.
Det varit hennes avgrund i tusen ar.
En gava av urbergets ande.
En pakt som alla glömt.
Nu tagas de fram pa knotiga ben.
Fram, fram, fram.
Fram, fram, fram.

Nu skymtas fjärran länder.
Fram, fram, fram.


08. Ormhäxan

I en svart tjärn vid furors rot.
Hon stod tjärad och täckt av sot.
En giftig sugga, en ettrig mara.
Den vackraste skugga ur jordens djup.
Ormarna knyckte och ormarna grep.
Slingrande ur hennes sköte.
Som hornkronor, som spindelns ben.
Som nattens slingor ur jordens djup, hon skrek.

Hon ristade mitt kött, hon drack mitt blod.
En stekande klinga i hjärtats kött.
Jag blivit offrad till henne, denne.
Giftige mask som gör allt dött.

Ett svek oväntat nu fällde mig.
Jag föll sargad och livlös.
Allt var dött utom en gnista blott.
I själen dit uranden livet satt.

Ormarna knyckte och ormarna grep.
Slingrande ur hennes sköte.
Som hornkronor, som spindelns ben.
Som nattens slingor ur jordens djup, hon skrek.

Mitt blod ner i tjärnen rann, den svartare än svart da blev...
Mitt blod ner i tjärnen rann, den svartare än svart da blev...

I en svart tjärn vid furors rot.
Hon stod tjärad och täckt av sot.
En giftig sugga, en ettrig mara.
Den vackraste skugga ur jordens djup.

Ormarna knyckte och ormarna grep.
Slingrande ur hennes sköte.
Som hornkronor, som spindelns ben.
Som nattens slingor ur jordens djup, hon skrek.


09. Maktens Spira

Jag sprang med brisen.
Mot norr den eviga isen.
Jag fann en dalgang.
En massiv spricka.
Masarna visade vägen ur skyn.
Da mötte jag isen.
Da fann jag hav.
En storm steg ur vagors djup.

En hemlighet om maktens spira.
Urgudar nu ristat genom mej.
Sparet in i isen gick.
Djupt mot dess frusna kärna.

(Där den stod evigt stel.
Gick en fara in med flodens ström.
Ner mot det bla jag vandra.
Isen i mina adror fär dagar tio.)

Där fanns en grotta, en faslig sal.
I grottans mitt han stod.
Som djupet kallat ur stjärnors ljus.
Krigarren mäktig fran rymders sus.

Ur hans frusna hand jag tuggat.
Ett spjut fran en ändlös plats.
Ett skrik ett dan fran spjutets blad.
Maktens spira med stjärnors rad.
Tusende steg mot jordens yttre.
Fran djupet jag än en gang steg.
Nu grinet ej släckas fran detta tryne.
Ett slag nu badas, snart slutförs allt.


10. Under Två Runor

Jag tog mina steg i gyttjans mark.
Tusende korpar i mörker sky.
Ett träsk med dödens skugga.
Där lag min hämndens stund.

Inget gift mej dräpa.
Inga svekfulla dad.
Spjutet med stjärnors prakt.
Trollet med rymders makt.

Jag sag nu en grop en ström.
Tog min vrede och lät mossan svälja.
Under fanns en passage en klyfta.
Jag lät den dra mig in.

Mot djupets sköte for jag än en gang.
In i djupet av urtids minne.
Mot gudens djup mot hämndens stund.
Där grep nu klor av skuggors mara.

Hon drack mitt blod.
Hon stag min makt.
I eld sa bla.
Jag vred mej loss.

En urgud som nu skickat mej.
Hon klöste mitt jag min innersta eld.
Da tog jag mitt stjärnors spjut.
Med all min kraft jag skar.

Ty sa som det var jag sag.
Urguden och ormars häxa.
Genom samma blodiga mun de talt.
En ristad under tva runor.

En hämnd jag ej nu fatt.
Men orden ej förgatt.
Jag blev kung med runors makt.
Genom hämndens och hatets pakt.

Urgudens gava.
Runors makt.
Mot manen i av steg.
Trolldom född igen.