Tracks

01. Uppvaknande-Ur Själslig Död
02. Minnen-En Fallen Fader
03. Den Gamle Talar
04. Genom Världar Nio
05. Visioner På Isen
06. Vargbrodern Talar
07. I Underjorden
08. Nio Dagar, Nio Nätter
09. Vargstenen
10. Vedergällningens Tid
11. Eld



01. Uppvaknande-Ur Själslig Död

Eldens starka ljus bränner i mina ögon,
likt törnets sting en gång bränt.
Svett täcker en trött och sargad kropp,
tomhet fyller ett skändat sinne en själ itu.

Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.

Ett valv av löv ovan trädens stam,
denna plats för mig så bekant.
Likt den pelarsal i norr,
som jag lämnade en gång.

Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.

Ur själslig död!

Svaga bilder av drömmar,
vindlande djup, dunkla ord.
Vansinnets sömn,
som förgiftad återigen

"Minns min röst, du son av Norden
en gång stungen av törnets tand.
Dömt var blodet, dömd var själen;
du kom till mig i vargtörnets namn."

En mörk skepnad bortom eldens sken,
stilla vakande i sin vargahamn.
Efter sin långa hemfärd,
den gamle var åter här igen

Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur själslig död.


02. Minnen-En Fallen Fader

Blickade upp i natten,
slagen och driven till marken.
Omtöcknad fylld av förbittring,
kunde ej se klart

Famlade bland tankar,
min själ bedriven.
Urdriven var min broderhälft,
hörde nattens barn

Hörde nattens barn mina barn.
Mina barn!

Medan regnet föll svalt,
ekade en förtvivlans sång,
över en fallen fader.
Sorg blev snart till vrede

Fångad i elden,
ingen väg ut,
hugg, slag och spe,
de band en själ, min vargbroder

Min vargbroder broder i blod.
Min vargbroder broder i blod.

Min vargbroder broder i blod.
Min vargbroder broder i blod.

Faller åter ner,
i böljande hav,
medvetandets dunkel,
tidlöst drivande gäck.

Röster av svek,
galdrar som ljuder,
från nidingars mun,
slitande smärtor,
separerad, bunden.

Ett vagt minne, att jag att jag lyfts upp.
I fjärran dunkel, en elds svaga sus

Min vargbroder broder i blod.
Min vargbroder broder i blod.
Broder i blod


03. Den Gamle Talar

Svaren är få,
vid trummans slag,
skall ditt sinne gå.

Sök i ovan,
sök i nedan,
sök i världarna nio.

Styr med Reid i för;
kalla på Rådarna,
svar skall du finna där.

Res smidigt och snabbt,
ty tiden är knapp;
trummans slag ger dig kraft.


04. Genom Världar Nio

Följer trädets rot,
till världar i nedan.
Hör mig rådare,
i världar nio!

Svar jag söker,
i källorna tre.
Väsen i nedan,
visdom och råd jag fann.

Genom världar nio,
från Nifel till Muspel.
Reid bär väg i Urds väv.

Runor skall brista snart,
vedergällningens tid

Följer trädets gren,
till världar i ovan.
Hör mig rådare,
i världar nio!

Svar jag söker,
hos asar och vaner.
Väsen i ovan,
läkekraft och råd jag fann.

Genom världar nio,
från Nifel till Muspel.
Reid bär väg i Urds väv.

Runor skall brista snart,
vedergällningens tid

Sveper över Midgårds vidder,
från världarna i ovan.
Blickar över spillror,
efter ormtungors nid
Jagade och fallna fränder,
flådda av eld och stål.
Platser fyllda av minnen,
blodbestänkta i spillror

Öga för öga, tand för tand.
Blodörn skall bli mitt namn

Runor skall brista snart,
vedergällningens tid

Runor skall brista snart,
vedergällningens tid

Runor skall brista;
den fjättrade fri,
då jag åter härskar,
då jag åter är hel.

Runor skall brista.

Hämnd!


05. Visioner På Isen

Vinterns första snö faller mot min hand,
blickar upp mot himmel grå,
månget månvarv har drivit bi.
En lång väntan på isens tid,
känner skogens andedräkt,
en andning fylld av urkraft.
Korpen mig kallar, för att visa väg,
till mitt ödes hall.

Ett farväl, ett löfte i blod,
att åter ses när isen bryter upp.
Börjar min resa mot Ägirs hall,
en sista blick mot min viloplats.

I nedan står tiden still,
i ovan är djupet svart,
i öster blir du bunden av kval.
I väster står porten tung,
i söder där blir du blind,
i norr finner du svar.

Land möter hav, natt möter dag.
Is möter jord, frågor möter svar.
Stjärnors sken faller på is,
speglar den svarta ytan.
Lämnar den snötäckta strandens kant,
där hav möter jord frusen mark.

Bortom den ärrade spegeln i fjärran,
kallar min fjättrade själabror.
Över Ägirs frusna hall,
bär min väg för att bli hel.

Nio är vågorna,
nio är synerna,
nio är nätternas kval,
nio är smärtorna,
nio är offren,
nio är livets tal.

Mörk är natten trots stjärnors sken,
tung och trött i sinne och kropp.
Vinden driver över isen, så bitter och kall.

Minnen driver till ytan, glömda dagar.
En smärta förstenar min kropp.
Natten lyser upp i ett förblindande sken,
faller på knä, rösters dån

Ansikten förvridna i underliga grin;
skepnader rusar förbi.
Drömlika gestalter med vingar av blod
dansar över marken.

Svärdsång och hornlåt,
hovtramp och djurvrål,
galder och runsång,
blot och offer till Grimner.

Vargagrin och björnram,
en bärsärks raseri.
Skugglika själar med blånad eld,
gråben förlöst i månens sken

Svärdsång och hornlåt,
hovtramp och djurvrål,
galder och runsång,
blot och offer till Grimner.

Land möter hav, natt möter dag.
Is möter jord, frågor möter svar.
Känner vinterns andedräkt,
en andning fylld av urkraft.
Korpen mig kallar,
för att visa väg till mitt ödes hall.

Fragment av svar givna i syn,
otydliga i sin klarhet
Åter tillbaks i nattens kyla,
bländad av bilderna.
En glimt av vad som komma skall,
eller forna minnen från havets djup?
Tankarna vandra, svårt att se.
Fler frågor utan svar
Utan svar


06. Vargbrodern Talar

Minns vår resa
i nattens vind.
Tiden i ensamhet
efter törnets sting.

En resa för födsel
till vårat jag,
den enögdes kämpe,
en Ulvhede stolt

Dolda kunskaper,
runors makt,
visdom genom offer,
i bergets hall.

Av dvärgar skapad,
en dödens labyrint,
kunskap och kraft
i dess mitt.

Äntra djupen
där tiden står still.
Lyss efter järntand
som ristar nid.


07. I Underjorden

Genom snår vid Skallabergets fot,
porten till dväljande djup.
Sten bruten av Elivågor,
vägar funna i Ymers ben.

En kall bris, en doft av död,
drar sakta bi från nedan.
Rysningar av minnen
i underjorden!
Återigen stiger jag ned.

Nedåt, nedåt, mot vindlande djup,
ruvande skuggor, vansinnets famn.
Nedåt, nedåt, i tidlöst rum,
bergets andar, fördärvets makt.

Irrljus skymtar i sinnets vrå.
Svaga rop ur tunnlars djup.
Följer runors svaga glöd
i underjorden!
Ristade i väggar kalla och grå.

Stiger in i ett bergavalv,
porlande vatten ekar.
Skimrande väggar av bleknad färg,
bilder ristade av mången hand.

Släcker min törst,
sköljer min kropp.
Vila i kammarens famn,
aktsam, vaksam,
törnets tand.

Lyssnar till bergets sång,
vattnets rogivande töcken.
Lågmälda toner från djupet,
visdomen från Ymers sång.

Väggarnas bleka bilder,
flyter tydligt samman.
Skimmer blir till ett skarpt ljus,
likt Sunnas strålar av guld.

De talar om djupen
och de som där bida.
Talar om vägar nio
och runor för kraft
i underjorden!

Glimrande ögon i djupet


08. Nio Dagar, Nio Nätter

Glimrande ögon i mörkret,
likt bergskristall.
Bergets dånande symfoni
väller ur dess gap.

Naglar som river hud,
borrar sig ned.
Upplyft i köttet;
livets vatten faller.

Ett skimmer utav smärta,
visar dess anlete.
Vacker men fasansfull:
bergets drottning.

Ser in i hennes ögon;
ljuset fyller mitt sinne.
En strid ström av bilder
beslöjar världen.

Blodbestänkt sten,
fränders rop,
blodvingade skepnader
under nattens öga.

Drivna utav hunger,
vedergällning,
offer för seger,
ulvhednar, vargatid.

Nio dagar, nio nätter
i marans grepp.
Nio dagar, nio nätter,
ett offer för liv.
Nio dagar, nio nätter,
huldrans vridna dans.
Nio dagar, nio nätter,
en gåva från griften.

Etter i en strid ström
längs väggarna.
Ormars ögon glöder i djupen,
svekets blick i gapande hål.

En stinkande andedräkt
ur tandlösa gap.
Från ormtungors mun,
förgiftets tal
Ett tordön väcker mina sinnen;
allt är åter svart.
Borta är tunneln,
som tog mig hit.

Bergatagen i djupet,
ingen väg ut,
bunden och fångad.
Är detta mitt slut?


09. Vargstenen

Ljus faller sakta
över ödemarkens gölar.
Sunna stiger sakta
i den kalla morgonen.

En hoppets låga
till gåvostenens kraft
att tunga bojor lösa,
i denna natt.

Vag är min fylgias kraft.
En kall smak av järn
följer dess svaga sång
som ekar böljande i vinden.

Faller ned vid stenens fot.
Glödande runor som binder
i drakens ristade kropp
järntandens blodröda spår.

Nidingars förhatliga dåd,
vrede stiger åter upp.
Kropp utan själ - själ utan kropp.

Samlar tanke och sinne,
väntar solens fall,
en reningens eld
i bergets kristall.

Under nordstjärnans sken,
en son av Nordens mark,
kallar på gudarna
vid deras namn.

Kallar väsen i ovan
i riktningar sex.
Kallar väsen i nedan.
Förfädersandar, stå mig bi!
Runor från Urds väv,
uråldrig vibrerande kraft.

Runor fyra från världar nio
från trädet i världens mitt.

Reid kallar jag för skydd.
Eld, luft, vatten och jord,
Gifu för offer och gåva,
i bergets djup.

Algiz för fylgiors makt,
Gråbens kraft, min broderhälft,
Ken, den förödande elden,
för rening och bojor brustna.

Kristallens ljus
bländade min syn.
Ett vibrerande dån
fyllde världen.
Surts eld slog ur jorden.
Glödande runor sveddes bort.

Ett rungande avgrundsvrål,
urkraft förlöst.
Odins glittrande öga,
förlöst ur vargstenen.
Förening av själen,
själars rening i eld.

Fogade samman i ödets väv,
själars rening i eld.


10. Vedergällningens Tid

På svarta vingar buren
över Midgårds mark
med bud om dagen
och ormtungors fall.

Vargtand och björnram,
eld och stål,
brutna löften, förgiftat land.
Blodiga vingar skuggar mark.
Sakta sluter sig Hels hand.

Kallar björnfot och gråben,
svurna samman i ed.
Söner och döttrar av Norden,
sprungna ur samma mull,
åter samlade till offer,
blot och lov till Grimner.
Låt spjutet bevingas i bärarens hand!

Vargtand och björnram,
eld och stål,
brutna löften, förgiftat land.
Blodiga vingar skuggar mark.
Sakta sluter sig Hels hand.

Seger till de av seden,
för Yggdrasils rot.
Seger till Midgårds barn
mot nidingars hat.
Hammaren faller med ett dån,
horn blåser till sång.
Blodörn ristas för nid:
vedergällningens tid!

Vargtand och björnram,
eld och stål,
brutna löften, förgiftat land.
Blodiga vingar skuggar mark.
Sakta sluter sig Hels hand.

Ulvpälsar i kampens raseri,
blodiga sköldar spruckna,
bevingade ormar, blodörnens tid:
vedergällningens tid!

Hammarens seger, hednatid:
vedergällningens tid!


11. Eld

Fallen är ormen,
ned i djupet rämnad.
Fjättrad i bojor
smidda av eget hat.
Yngel avlade ur dess etter
på blodiga vingar fallna.
Reningens eld flammar
över land och hav

Regnet faller över Midgård,
etter spolas bort.
Sköljer heliga stenar;
renar lundars mark.
Solens strålar väcker liv
i hjärtats ärrade mull.
Den falnande glöden
flammar åter upp

Reningens eld
brinner över land och hav.
I var man och kvinnas,
en renande eld

Åter står vi här
vid trädets fot.
Lundar och salar
i sin forna prakt.
Äring och fred,
starka band.
Gråbens följe vandrar åter
i stilla natt

Reningens eld
brinner över land och hav.
I var man och kvinnas,
en renande eld

Reningens eld
brinner över land och hav.
I var man och kvinnas,
en renande eld