Tracks

01. Mina Fäders Hall
02. Nattsjäl, Drömsjäl
03. Bergagasten
04. I Den Svartaste Jord
05. Hraesvelg
06. Vetrarmegin
07. Draugen
08. Nattväsen
09. Delling



01. Mina Fäders Hall

Ekon mellan världar, svaga i dagens ljus.
Varsel från nedan, väntar korpens bud.
Ensam och vittrande, i människors värld.
Driven till vansinne, i dagens ljus.

Bunden till natten, minnen tar from.
Klarhet utan tvivel, i dödens famn.

Ensam i mörkret, i skuggornas hall.
Urds väv skimrar, i mina sista timmar.
Varsel från nedan, bud på vingar.
Tid att samlas, i mina fäders hall.

Tiden faller i glömska, sorg tvinnar själen.
De få av mina minnen, bleknar under årens gång.
Fragment av sånger, dofter och anleten. Dunkla,
Förvirrande, tankar som irrar bi.

Bunden till natten, minnen tar from.
Klarhet utan tvivel, i dödens famn.

Ensam i mörkret, i skuggornas hall.
Urds väv skimrar, i mina sista timmar.
Varsel från nedan, bud på vingar.
Tid att samlas, i mina fäders hall.

Vid porten till Hel, svarta själars led.
Förlöst från tidens hand, på vingar buren
Till Asgårds hall.

Fallen i glömska, min rätta hamn. Kom med bud,
Låt mig gå hän. Låt mig åter vandra, till mina
Fränder. De av månens strålar, de av nattlig ätt...

Bunden till natten, minnen tar from.
Klarhet utan tvivel, i dödens famn.


02. Nattsjäl, Drömsjäl

Nattens mara väser, famnar dig i sömn,
Vaggar stilla ro i sinnets land.
Sveper ned mot djupen, i dömmarnas hav,
Skändar och vrider, tanke och tal.

Grå ögon av vanvett, stirrandes utan ro,
Gnisslande käftar gnager i själens märg.
Som blod ur aska, driver hon förbi,
Genom gånggriftars ro, från bergens djup.

Den bleka drottning över mardrömmarnas kval,
Vallar sina själar till vansinnets grav...

Nattsjäl, nattsjäl, Drömsjäl, stormande gast.
På en springare utav kval, rider hon dig... i natt.

Under grenar smala, i rötters vindlande snår,
Vadar fram i mörker, mot marans eviga hav.

Den bleka drottning över mardrömmarnas kval,
Vallar sina själar till vansinnets grav...

Den bleka drottning över mardrömmarnas kval,
Vallar sina själar till vansinnets grav...

I kaosets eviga flod, ur nattvindars djup.
I nattens tysta timmar, under marans kalla hand,
Fromas våra drömmar om livets slut.
Nattsjäl, drömsjäl, evigt stormande gast.

Nattens mara väser, famnar dig i sömn,
Vaggar stilla ro i sinnets land.
Grå ögon av vanvett, stirrandes utan ro,
Gnisslande käftar gnager i själens märg.


03. Bergagasten

Dunkla bleka syner, i bergets drömmar.
Avgrundens fasor, skuggor som ej bleknar.
Vindar från jordens djup, skämda dofter av död.
En gnagande känsla, av evighetens marter.
Tiden är svunnen...från mitt liv.

Timmar och dagar, svarta så som jord.
Ensamma och tysta, i bojor tunga.
Bojor smidda av drömmar, om evighetens slut.
Bojor smidda av hopp, om livets slut.
Bojor smidda av hat, till bergets vrår.

Avbruten i döden, karvad ur bergasten.
Vriden likt död mans kropp.
Lysten av hämnd, illmarig, vred.
Uråldrig gast, själadömd i bergest vrår.
Bergagast...

Korpklo, korpklo, vinge svart,
Sök skydd i bergets famn,
Till nattgastars karga land.

Välkommen till mitt kalla rike,
Spunnen i plågors svala nät.
Fyller dig med vanvett,
Jag är en bergagast...


04. I Den Svartaste Jord

Skepnader i ekens valv,
Blåblekt ljus, likt marors värld.
Gråljus, i ögats vrå,
Sömnlös dvala, inför djupets kall.

Ett frö såt i den svartaste mull...
Ett frö såt i den svartaste jord...

Driven, upp från djupen,
En bindande stämma, av runosång.
Krafter, från det inre,
Strömmar ur jorden, vid dödens häll.

Ett frö såt i den svartaste mull...
Ett frö såt i den svartaste jord...

Dånande röster stiger sakta upp,
Bilder från själens ändlösa brunn.
Frödrivna väsen, visdomens eld,
I den svartaste jord...
Vid askens rot, mot himmelen.
Runor står att finna, i bladens skuggor.
I barken estad, en linje av eld,
I ovan och neden, blinder den sig själv.

Över nattens valv, hörd ekot av runors kall.
Från ovan ned, i tomhetens gap.
I den mörkaste jord...

I den svartaste jord, ett offer vid trädets rot.
I den svartaste jord, klarhet vid livets häll.

Ett frö såt i den svartaste mull...
Ett frö såt i den svartaste jord...


05. Hraesvelg

[Instrumental]


06. Vetrarmegin

Ur ett gap, malströmmars djup,
Is och eld, storm och hav.
Begynnelsens tid urvärldar två,
Sol och måne, liv och död.

Urds väv, eldens glöd,
Månens ljus, vid trädets fot.

Blod till jorden, vilja och offer,
ögats syn, i brunnens djup.

Nedan Hel, thursars värld,
Köld och mörker, evig is.
Eli vågor, Hvergelmers djup,
Kratffulla väsen, visdomens härd.

Urds väv, isens djup,
Snöns ljus, vid bergets fot.

Blod till jorden, vilja oche offer,
ögats syn...

Vinterns kalla hjärta, nedan Hel.
Urväsens visdom, thursars makt.
Köldens bleka rike, evig natt
Ur isen sprungen, kaosets kraft.

Skuggor ur tiden, vetrarmegin.
Viskar i vinden, vetrarmegin
Om eld och is, vetrarmegin
Kaosets i evigehetens gap...

Ovan jord, ifrån thursars värld,
Kaos och kyla, evig is...
Ur frusen sömn, visdom bringad hem,
Vinterns megin, is och eld...


07. Draugen

Sval dagg täcker drakens kropp,
Glittrar likt Nannas tårar.
Skär stilla sin spegelbild,
Ett tecken i tystnaden.

Glödande ögon, förlorad i djupen.
Sorgetyllt kval, drauganatt...

En höstvind fyller seglet,
Örnens skri över klippig kust.
Malströmmar stiger ur djupen,
Spillror från slocknat liv.

Glödande ögon, förlorad i djupen.
Sorgetyllt kval, drauganatt...

Stormvindar från öst och väst,
Draken kränger i havets käft.
Rans döttrar nio stiger upp,
Tronar i sin böljande skrud.
En tjutande stämma i venden,
Trasiga segel viner och slår.
Med glödande skuggor,
Spillror av falnat liv.

Glödande ögon, förlorad i djupen.
Sorgetyllt kval, drauganatt...


08. Nattväsen

Lommens sorgsna rop dör stille ut.
Rimfaxes fradga faller på Nerthus svala hy.
Nattsvart, frustande, skider han fram.

Svaga glimrande ljus från bergens vrår.
Dimfolket samlas över äng och myr.
Trädens skuggor vaknar, i nattligt sken.

Ur högarnas fuktiga djup, under himlens blick.
Till vargars ekande yl, träder klarhet fram.
Ur nattens källa, strömmar de åter fram.

Nattväsen, urväsen från skogarnas djups.
Gråbens vandring i korpögas blick.
Nattväsen, skuggväsen från jorden djup.
Nattens eviga urkraft...

Nattväsen, urväsen från himlens djup.
Stjärnklädda, skepnader sveper ned.
Nattväsen, skuggväsen från havest djup.
Drivna av evig hunger...

Nattväsen, skuggväsen från bergest hall.
Stenars skimmer i dimmornas land.
Nattväsen, skuggväsen drad snart stilla hän.
Vid delling svallande sken...


09. Delling

Korpen blickar över morgonens hav,
Fäller sina vingar ut.
Låter vinden fylla hans själ,
Torkar den kalla natten väck.

Delling i öst, stjärnor i väst...

Korpen lyfter mot gryningens port,
Sveper över skogarnas djup.
Blickar ned mot midgårds mark,
Ty gryning är människans hopp.

Se dagen i öst, natten i väst,
Se Skinfaxes man, i himmelens djup...

Gryningens ljus, flammande hav,
Silverne väv, ty delling kommer med hopp...